Inskrivning hos barnmorskan

Jaha då var rullen igång, fortfarande helt overkligt. Jag som tänkte ta det lite lugnt och invänta första ultraljudet och nu helt plötsligt sitter jag med böcker i handen som handlar om allt, graviditet, kost, barnet, amning... ja innan jag ens är förbi några "säkra" veckor på 12-13 så sitter barnmorskan och vill att jag ska förbereda mig på amning. Helt absurt. Alltså jag är i vecka 7 och vi har inte ens bekräftat att det finns en liten där inne i magen. 


Vet ju att det är såhär för alla men det känns knäppt. Men det är ju fler graviditeter som slutar bra än vad det är som blir missfall så inte så konstigt egentligen. 

Jaja, nu är det som det är. Är svårt att vara helt glad över graviditeten då oron gnager och jag vill inte börja planera och handla grejer än. Det får komma sen. Den 7 juni är det iaf ultraljud, sen kanske det går att slappna av lite om allt ser bra ut där. 

Vi har bestämt oss för att inte göra KUB-test. Kommer aldrig kunna ta ett beslut om abort ändå och det finns så mycket mer aom kan gå galet än ett kromosomfel. Rätt eller fel det vet vi inte men något test blir det inte. I vårt landsting erbjuds det bara för de som är 35+ och vår bm tyckte inte att det fanns någon oro med tanke på att vi inte har något sådant i familjen! 

Tröttheten sitter fortfarande i och har lite lätt illamående när jag är hungrig, främst på eftermiddagen/kvällen. Är mer hungrig också för den delen och har tänkt att jag inte behöver äta mer än vanligt men bm tyckte att jag skulle äta om jag var hungrig men tänka på vad jag stoppade i mig! Mer mellanmål helt enkelt! 




Vecka 7

Tröttheten är enorm, sover hela tiden känns det som, iaf på helgerna när jag kan! På vardagarna sover jag typ 9,5 h per natt och helgerna runt 12 h + sova lite på dagen. Galet! 


Annars är det typ som innan, ömma bröst, törstig och börjar känna en lätt illamående känsla på eftermiddagarna/kvällarna när jag är hungrig. Och på tal om hunger... är hungrig hela tiden!! 

Mvc på onsdag, känns helt galet att gå dit utan att ha varit på ultraljud och bekäftat allt men så är det ju för alla. Kommer ju ändå få ett tidigt ultraljud då det är IVF! 

Oron finns fortfarande kvar men blit lite lugnare för varje dag som går faktiskt! 

Några nära på jobbet har fått veta och tårarna har varit nära hos några av dem som såklart vet vad vi har gått igenom. En kollega som dessutom kämpat massor själv som ung för att få barn, adopterade och lyckades till slut bli gravid på egen hand och en annan kollega som gjort IVF själv. Sånt stöd och förståelse man får från dessa människor. Alla andra som säger "jag förstår" har nog egentligen ingen aning om vad de snackar om, även om de menar väl! 

Om detta nu går helt som det ska så vet jag att vår resa ändå varit relativt lätt. Vet att många ivfare säger att de som bara gjort en ivf har inte fått kämpa osv så vi är väldigt tacksamma men känner ändå att resan varit lång. Över 2 år nu, mens efter mens, tankar som snurrat, utredning och ännu mer oro. Kommer vi någonsin få ett positivt test? Kommer vi behöva söka utomlands? Behöver vi adoptera ... ja frågorna har bara snurrat!!! De som gjort liknande resor vet vad jag pratar om! 

Så tacksam över möjligheterna vi har till hjälp i sverige! Och önskar allt jag bara kan att lilla eskimån vill stanna hos oss ❤


Rädd för missfall

Kan verkligen inte slappna av och njuta, bara vara glad! Tankar och oro kommer och går. Är så glad för att vi är gravida, att det faktiskt går men oron ligger och gnager. 


Jag vet att fler graviditeter faktiskt slutar lyckligt men kan inte släppa det. Är nog mest rädd för att embryot ska dö och kroppen inte märker det, låtsas att den är gravid ändå. Komma till vårt VUL och de ser att fostersäcken är tom.... vet inte hur vanligt det är men läser om 25% risk för missfall. Bläää.

Vill avvakta till vårt VUL och ändå springer tankarna iväg på framtiden, ny bil, hur länge ska vi vara hemma, inreda rummet, vagn, allt och om och om igen stoppar jag oss när vi börjar prata. Vill inte bygga upp för mycket så att allt bara krachar sen men det är svårt att låta bli. 

Måste försöka släppa det bara. 

Ringde mödravårdcentralen idag för inskrivning med barnmorska i stade där vi bor. Troddr jag kunde vänta men Sahlgrenska sa att jag skulle ringa direkt. De vill planera in eventuell KUB -test osv. 

Ska man göra KUB-test eller inte? Fördelar/nackdelar, hjälp!! Dela gärna med er av era tankar! 

Så nästa vecka blir det inskrivningssamtal och sen två veckor efter är det VUL, skönt med en liten hållpunkt mellan all väntan! 

Hur kan jag mentalt försöka att inte tänka på missfall och känna oro? Några tips?? 
Försöker bara att inte tänka på det, kommer inte kunna styra över det ändå men så otroligt svårt, vet inte om "vi, ivfare" är mer oroliga än "vanliga" gravida? Inte för att det spelar någon roll men anser att jag i vanliga fall inte är en speciellt orolig person! 




RSS 2.0